Igår sov jag och brorsan sov till 12, gick upp och käkade frulle och gjorde oss iordning så att pappa kunde ge oss skjuts in till stan. Det känns alltid lika konstigt att vandra runt som en halv-turist i den staden man växt upp och levt i tills man var 18, så även denna gång. Horder av turister i de små medeltida rosbeströdda gränderna och trots det ett lugn som alltid vilar över denna underbara lilla stad och dess fantastiska ruiner...
Ibland längtar jag tillbaka något fruktansvärt, men ibland blir jag framförallt ledsen i hjärtat när jag tänker på hur den här lilla staden faktiskt förändrats så mycket de senaste 10 åren att jag inte ens känner igen den längre... och hur den glider iväg i glömskan mer och mer.
När vi gick förbi den lilla avsatsen på Klinten där jag så många ggr i mitt liv tillbringat timmar med att sitta på murkanten och blicka ut över
Visby och knapra lösgodis, dricka folköl, pussa pojkar och fällt tårar av lycka och sorg...så kände jag ett sting av vemod i hjärtat. Som att en del av mig gått förlorad i den här medeltida lilla staden.
Love you huney bun! E
SvaraRadera