Jealousy Blasphemy

Medan man ständigt på nytt upptäcker hur mycket man älskar sina genuina vänner så finns det alltid några personer i ens omgivning som är av den avundsjuka sorten.
Jag förstår verkligen inte vad man får ut av att fälla bittra kommentarer över att det går bra för någon annan, och jag kan bara beklaga att sådana människor mår så dåligt över sina egna liv att de måste försöka dra ner en själv i deras bitterhet och uppenbara sorg. Ett förslag jag har är att ta sig själv i kragen och ordna sitt eget liv till tillfredsställande nivå istället för att försöka sänka andra för att må bättre - Avundsjuka klär inte ens den vackraste!

Nåväl, jag går fortfarande i väntans tider och dagarna går fruktansvärt långsamt. Jag vilar, kvider, lider, sover, äter och plöjer TV-serier, dokumentärer och Reality Shows i strid ström medan jag försöker klura ut hur mitt liv snart kommer se ut och vara. Det är så spännande och samtidigt läskigt att jag nästan går av, och jag har helt enkelt fastnat i något litet mellanrum nu som gör mig lätt handlingsförlamad tills dess att jag kommit till andra sidan - T o m mina fötter och ben har myrkrypningar och jag mår kort och gott riktigt konstigt.

Mitt kolhydratsug är dessutom inte av denna värld - Jag vill ha vit pasta, vitt bröd, potatis...you name it! - och jag hoppas det är p g a jag laddar inför förlossningen, annars är jag orolig för hur det blir när jag ska återgå till min träning och LCHF-diet ;-)

Förresten så lagar kock-Tina mat på Sweden Rock i senaste avsnittet av "Tinas sommarkök" så ta gärna en titt på det HÄR - Hon lagar ju om inte annat helt underbart god mat! Längtar tills man kan bjuda hem nära och kära på middagar i höst och få skämma bort dem riktigt ordentligt, och för att sukta er har jag som gravid kollat på överdrivet många bak- och matlagningsprogram för att förfina mina skills och få inspiration; nu är det dags att få utlopp för kreativiteten och öva! ;-)

Nämnde jag förresten att jag börjat äta frukt och faktiskt GILLAR DET? Såhär kan det t o m se ut hemma på köksbordet nuförti'n :)

I väntan och reflektion

Nu är vi tillbaka i Gävle efter några intensiva veckor med midsommarfirande, två Gotlands-besök, Ljusdals-visit, spelningar för Jonas på Hammer Open Air i Finland och Getaway Rock Festival på hemmaplan och mycket förberedelser och hemmafix, samt möten med nära och kära. Vi har samlat på oss många fantastiska minnen, blivit några erfarenheter rikare och mer och mer börjat reflektera över livet och framtiden. Många bilder kommer läggas upp här inom kort så det är bara att hålla utkik!

Första semesterdagen hos mamma i Sthlm (v 33)



BEBIS

Efter MVC-besök i v 36 konstaterades att mitt sf-mått skjutit i höjden (från mellersta till överst på högsta kurvan på 3 veckor till 36 cm) och återigen, vilket jag redan visste, att bebisen fortfarande ligger i säte med huvud upp och rumpa ner varför jag fick tid för glukosbelastning per rutin på MVC och möte med förlossningen dagen efter. Mycket nervöst.

Glukosbelastning gjordes i det här fallet för att utesluta graviditetsdiabetes då magmåttet dragit iväg, och det var en mycket obehaglig upplevelse då jag på fastande mage på morgonen dagen efter fick ta mig till MVC för att ta blodprov och kolla fastevärde (4,4), sedan dricka två stora dricksglas med sockerlösning (fruktansvärt äckligt), sitta och vänta i 2 timmar (då jag hann svimma av både en och två gånger) och sedan ta ytterligare blodprov för att kolla blodsockret (7,1) och få resultatet. Visst var det skönt att kunna utesluta grav-diabetets, men glukosbelastning vill jag verkligen slippa uppleva igen.

Sedan var det dags för mötet med förlossningen på sjukhuset på eftermiddagen, och då var Jonas med. Läkaren kunde under ultraljudet snabbt konstatera att vår bebis ligger i klockren sätesbjudning, är en ganska stor bebis på (då) +14% i tillväxt och planerade därför in ett vändningsförsök på tisdagen veckan efter.

Sagt och gjort, den 19:e juli åkte vi in till förlossningen för att se om lillfisen ville vara lite samarbetsvillig och vända sig. Jag fick efter ett snabbt UL (för att konstatera att bebisen inte vänt sig sedan sist) på fastande mage klä på mig sjukhusmundering, lägga mig på en säng med ctg under ca 30 min för att mäta bebisens hjärtljud medan sköterskan tog flera blodprov och körde in en nål i översidan på handen med bricanyl för att livmodern skulle slappna av (som snabbt fick mitt hjärta att rusa och kroppen att skaka) och därefter kom en läkare in för att med hjälp av ultraljud, massor av gel och hårdhänta tag försöka få vår lilla skatt att göra en framåtkullerbytta. Precis som jag misstänkte misslyckades detta kapitalt - Pyret rörde sig inte en millimeter och har ju uppenbarligen valt den positionen för att den passar - så det var inte snack om annat än att boka in ett planerat kejsarsnitt. Jag fick ligga ytterligare 45 min med ctg för att kolla bebbens hjärtslag och lite papper att fylla i samt information inför snittet och då kurvan konstaterats se bra ut fick vi åka hem - Nu med ett datum då vi ska få träffa vår lilla bebis!

Det känns fortfarande helt overkligt att det faktiskt ska komma en bebis ur den här nu gigantiska kaggen, men samtidigt skönt att veta lite mer hur förlossningen kommer gå till och när, även om vi valt att hålla datumet hemligt för vår omgivning så att det iaf blir lite av en överraskning när h*n väl tittar ut. Jag kan iaf meddela att detta kommer ske inom 2 veckor och även om jag känner mig väldigt nervös och lite orolig inför snittet så känns det också helt fantastiskt att få uppleva det här - Snart får vi träffa lillskrutten! :)

Sandviken på Gotland (v 37)




LIVET

Sedan vi kom hem igår efter en lång natt med väntan i bilkö, färjetur och bilfärd mellan Nynäs-Gävle har vi mest bara sovit mycket, packat upp, tvättat, handlat, sett film och skrotat runt här hemma. Båda är ganska slut efter den hittills ganska intensiva sommaren och jag känner mig riktigt tung, ja rentav otymplig. Mina fötter är nu två ständigt uppsvällda klumpar utan fotknölar, alla sovställningar är obekväma, jag mår illa och kräks regelbundet och jag har aldrig känt mig så oattraktiv i hela mitt liv om jag ska vara brutalt ärlig. Jag längtar verkligen tills vi kommit hem med bebis, snittet läkt och jag kan börja röra mig normalt igen. Långa promenader, joggingturer, low carb food, blekning, nagelfix... - Vad härligt det ska bli!
Många av de saker man tidigare tog för givet är nu vardagens lyx och jag hoppas att jag kan titta tillbaka på detta och minnas det om motivationen någon gång börjar tryta.

Det bästa av allt är att jag och min älskade Jonas ska bli en egen liten familj - Att jag äntligen hittat min stora kärlek i livet och att vi har det bästa framför oss. Igår pratade vi mycket om hur man förändrats i tanken bara genom vetskapen att man ska bli förälder - Att man reflekterar mycket mer om hur man faktiskt vill leva sitt liv och vad som är viktigt. Jag har märkt att jag bara de senaste månaderna tänkt i andra banor än vad jag brukar. Jag har alltid tyckt att det är drygt med människor som efter att de fått barn blivit tristare och ofta pratar om att de barnlösa inte "förstår vad livet går ut på" och detta håller jag fortfarande fast vid och det är en fälla jag inte själv vill hamna i som förälder (eller vuxen öht för den delen) eftersom jag inte tycker det är särskilt nyanserat. Däremot har mitt koncept av vad som är kul och viktigt och vad jag helst lägger pengar på ändrats bara de senaste månaderna.

Bryr jag mig om jag missar en blöt utekväll på lokala rockhaket? Nej
Lägger jag hellre mina pengar på kvalitativ mat, resor, heminredning och sparande än billigt lådvin, sunkig krog-öl, taxi och fyllekäk? Ja
Spenderar jag hellre en fredagskväll över en middag med ett glas vin med vänner som även fungerar i nyktert tillstånd eller i soffan med Jonas och en ostbricka än bland en massa ytliga fyllebekanta på krogen? Utan tvekan
Umgås jag hellre med de, om än färre, äkta vänner jag har än de som enbart dristar sig till att hälsa, krama om och föra ett samtal under alkoholinfluens på krogen? You bet!

Självklart kommer det finnas tillfällen då jag gärna går ut och tar en svängom med tjejerna t e x, och det kan jag längta efter, men de tillfällena kommer vara betydligt färre och välvalda och jag kommer prioritera dem då det spelar band jag vill se eller är något event eller fest jag tycker verkar intressant med de äkta vänner jag har. Det finns nämligen så väldigt mycket annat i livet som för mig är avsevärt mycket viktigare, och jag har helt enkelt inte tid att fokusera på sådant som faktiskt för mig är oviktigt och tidsödande utan att ge något av substans.

Som gravid och flyttad till annan stad har man dessutom blivit varse om att ca 50% av de man trodde man kände, de känner man inte alls eller enbart på deras premisser (som brukar innebära att supa sig full under en eller annan omständighet på deras hemmaplan) och kan man inte längre existera på dessa premisser finns man inte längre, samt att det finns en riktigt utbredd självupptagenhet i bekantskapskretsen som man inte tidigare sett då man möjligen varit precis lika självupptagen själv. Det handlar enbart om att hävda sig själv på ett eller annat sätt på ett för mig ytligt plant - Riktigt trist!

Det goda detta trots allt för med sig är att man får en ganska god insikt i vilka de äkta vännerna är som man faktiskt har, och vad icke önskvärda liv, enligt en själv, de övriga lever och som man lika gärna kan undvara. En nyttig erfarenhet som jag nu kan glädjas åt att jag fått och som jag kommer ta till vara :)
Tack alla äkta underbara vänner för att ni finns! ♡

Nu ska jag ta och avsluta för idag och återgå till att sortera bland mina sommar-fotografier så jag kan slänga upp dem här (för sig eller via länk) sedan, vila lite till ett avsnitt av Gossip Girl och börja laga lite spaghetti och köttfärssås till mig och Jonas.

Jag och Jonas i Visby (v 38)



Jag och Jonas vid Blå Lagunen på norra Gotland (v 34)



❀ Vi hörs snart! ❀

❤ Min fina farmor och kraften ❤

Tack för stöttande ord, i och utanför bloggen, fina människor.
Spenderade hela dagen igår hos farmor i Uppsala med pappa och mina bröder. Väldigt skönt att få finnas i hennes närhet och bara vara nu när hon är så skruttig. Mestadels av tiden sov hon men vaknade till någon minut när vi kom och efter några timmar till vaknade hon igen och var vaken någon halvtimma iaf, om än väldigt väldigt trött. Vi fick förklara några gånger vilka vi var, men varje gång hon förstod att det var vi som var hos henne sken hon upp som en sol och ville försäkra sig om att vi skulle stanna hos henne. Det är svårt att höra vad hon säger för hennes röst är så svag och hackig men visst har hon humorn i behåll, min fina farmor.

För bara några år sedan var hon fortfarande så väldigt mån om att håret skulle vara perfekt och att kläderna och smyckena skulle matcha, som hon alltid varit. Nu, 92 år gammal, är hon så svag och liten och skör. Min fina farmor.

Det märks väldigt väl hur mycket det betyder att vi finns hos henne nu, och jag vill ta varje tillfälle jag får framöver att vara där. Man vet att varje gång kan vara den sista man får, och jag vill aldrig att min älskade farmor ska känna att hon är ensam eller känna sig övergiven.
Vi finns alltid här för dig farmor, även om du måste lämna oss ♥

Pappa har varit tvungen att åka hem till Gotland igen, men min faster är hos farmor nu och mamma och jag ska åka tillbaka till henne om ett par dagar, så fort mamma kommer hem från sin Gotlands-visit. Jag har för flera år sedan gett farmor ett fotoalbum med bilder på hela familjen som jag vet att hon tycker mycket om, men jag funderar på om jag ska göra ett nytt nu att ta med som är lite mer aktuellt. Frågan är om hon orkar titta i det alls och inte är för förvirrad för att förstå vad det är hon tittar på, men det kan det vara värt ändå. Dessutom älskar hon blommor, speciellt orkidéer, så jag ska ta med ännu fler nästa gång. Längtar redan.
Vill bara att hon ska hålla ut lite till...känns som att ingenting annat betyder något just nu.

Det var inte svårt att bestämma sig för att lägga om hela mitt liv efter det här . Jag vet att min farmor aldrig skulle vilja se mig som en deprimerad och ohälosam tjej som bryr sig för mycket om vad andra tycker och tänker. Så en sådan tjej tänker jag inte vara.

När jag joggade imorse gav det mig en sådan otrolig extra kraft att ha detta som ett mantra för att kämpa lite extra. Jag vet att jag har en lång väg att gå både fysiskt och mentalt men jag kommer fixa det. I min familj är vi starka kvinnor - där ska även jag platsa och vara en god förebild för mina egna barn i framtiden.

Jag hämtar kraft i min kärlek för rock och metal, och inser att ohälsosamt leverne (inkl skitmat, cigg och alkohol) inte har något med den livsstilen att göra och jag tänker bevisa det.
Jag tänker bevisa för mig själv och min omgivning att det inte finns ett piss rock 'n' roll lifestyle i att bli packad varje helg eller varannan dag, hellre hänga på ett sunkigt stammishak 5 ggr i veckan än ta en tur i joggingspåret och vänja sig vid bakisångest med flottig pizza och en återställare istället för ett skönt träningspass och en bio. Ett sådant liv vill inte jag leva. Det är dags att bli vuxen på riktigt och ta ansvar för sin egen kropp och själ.

You watch me!

❤ This is for you grandma ❤